vaknar sjuk för sjunde dagen i rad.

och jag ringer honom och gråter av smärta och frustration för att jag inte blir bättre. och han svarar fastän klockan är strax efter sju och tröstar och googlar botemedel och skrattar av omsorg. som att mentalt bli hållen i handen när det känns som man blivit slagen i ansiktet. den enda jag alltid kan vända mig till som lyssnar och som pratar så jag kan blunda och bara behöver lyssna när jag inte orkar säga mer, bara för att han vet att jag behöver det.