idag var jag på sjukhuset hela dagen och kröp upp brevid honom i sjukhussängen och somnade mot hans axel. julia, jenny och abraham kom förbi vid olika tider. på kvällen följde jag med de andra på en fest hos ida. när vi skulle gå ut splittrades vi, och jag och ida, kanske konstigt nog?, fortsatte till norrlands. killar kom fram och började prata direkt. en av dom frågade vad man ska ge sin tjej i 25-årspresent och jag föreslog ett presentkort på botox halvt på skämt halvt på allvar. han sa att hon var atletisk och det ändrade förstås allt så då föreslog jag en hinderbana. sen började en kille jag varit på samma fest som en gång att stöta på mig och hans kompis i sin tur på ida. vi gick vidare när nästa började stöta på ida, den här gången en jag kände igen hemifrån. världen är liten och det var fler folk hemifrån som var ute och det kändes bra när vi gick sen. det känns sorgligt att se dom ute i massan på något sätt. med samma sätt som alltid. oförfinat liksom. men så kommer man på att människan i allmänhet är rätt tragisk, alla, skälen som motiverar ett beteende.
och jag saknade de där samtalen där man inte ens behöver gå in på vad man gör, var man kommer ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar