"jag börjar tro att du är jävligt bra på att hångla. jag behöver inte gå härifrån"

plötsligt har alla gått.

och vi står i köket när han lutar sig fram och kysser mig sen får jag sms: "förlåt för det där men jag ville typ bara kyssa dig hela kvällen." och det är ungdomens sensommar

vem gråter över killen där- är han värd det?

får veta på natten och måste gråta, måste kväva gråten så det gör ont i halsen. har sagt att det är sista gången så många gånger nu, men den här gången vet jag att det är det. nu är jag klar.

går inte upp när klockan ringer. när jag sitter på t-banan meddelar de att en olycka har inträffat.
ännu ett livsöde man försöker torka upp spåren efter.
inte ett spår får synas.
vem tror du att du är som lämnar spår.

vagnen är tyst och full till bristningsgränsen.
alla tänker samma tankar: ännu en som inte ville leva. vilket dumt sätt att ta sitt liv på. tur att man ändå inte har det så illa. samhället som inte har plats för den som avviker längre, eller har det alltid varit så? alla ser samma bild framför sig: en kropp framför ett tåg. en kropp på ett spår. eller var hamnar kroppen? på, bredvid, under? detaljrikedomen är inte stor, tack och lov, för ingen av oss är den som kör. den sista som såg livet.

hur såg livet ut?

några lyssnar på musik, några är trötta, några är inne på andra läsningen av metro.

tiden går och spår efter spår försvinner.
som om de aldrig hade funnits.
snart fortsätter allt som om ingenting hade hänt.

morgonen som grydde och dimman som skingrades.

ibland vaknar man med en dålig magkänsla som visar sig stämma.

ibland är det värt konsekvenserna för att få lära sig något om sig själv. det jobbiga är när efterverkningarna inte följer några garantier, för livet är i mycket på vinst och förlust. någons vinst är en annans förlust. det finns såna upplevelser som är värda det, livsupplevelserna som ändrar allt. och även om det innebär att man måste ta konsekvenserna och ändra på allt så är det värt det.

det här var min förlust.

det här är fönstret till en generationsroman.

vi står och ser ut över kungsholmens vatten genom det halvöppna fönstret. pratet övergår alltmer högljudda röster i takt med att mörkret lägger sig. vi är i en fin lägenhet med högt i tak och stentrappor sex våningar upp. jag pratar i telefon på vägen dit och träffar en gammal vän som jag inte sett på två år och den ljumma kvällsluften smeker våra kinder där vi står och pratar, som om ingen tid har gått.

på festen känner jag två men skakar hand med trettio och pratar med tio, får kramar av fem. dricker flera glas GT och mer därtill. när alla andra fortsätter till nästa fest går jag hem.

folk står på listan till svartklubb i hägersten och jag ser dom i tunnelbanan på väg hem, vet att dom har fickpluntorna nära till hands för vi har just varit på samma fest tillsammans.

och det är sådan stockholmsnatten ser ut, den finns där och den bara väntar.

singel.

nu har jag varit singel i ungefär en månad. en månad efter att ha varit en del av något större i nästan sex år. under den här månaden har jag gråtit på jobbet, gråtit i badkaret, gråtit när jag ätit min middag , gråtit i telefon och på fester. gråtit över framtiden, gråtit över att det inte är vi längre, gråtit över att han inte finns där för att trösta mig längre, gråtit över att vi inte ville mer.

jag har legat i veronicas knä och gråtit medan hon har strykt mig över håret. jag har pratat i telefon i timtal, fått höra "du kan inte sätta en tidsgräns på dina känslor" medan jag har sagt emot och sagt att det får vara bra nu.

jag har till och med ringt till honom och gråtit. och det är som niotillfem skrev under punkt nr 17 i "att komma över någon": "Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. L hade ju funnits där i fyra och ett halvt år under alla mina svåraste stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om. Därför kände jag instinktivt när det tagit slut att han var ju den som skulle trösta mig genom det här också." jag har nu insett den här punkten den jobbiga vägen.

samtidigt har jag insett att andra är villiga att trösta.

nu börjar jag att inse att det nog inte kommer att vara vi igen och jag gråter inte längre. snart kommer någon annan att få möta en av de finaste personerna i världen när han kommer hem från jobbet varje dag, snart kommer någon ny att bli en del i den familj som var min ett tag.

att bara göra det.

jag håller mig sysselsatt. gör saker jag inte brukar, tänker nya tankar.
tänker att precis allt kanske är den största illusionen.

snart är det påsk.

har ont i magen, vet inte om det är ångest eller mensvärk. chefen som vet allt sa idag att mensen på arbetsplatsen ställer om sig efter alfahonan på kontoret. det här har jag inte vetat. nu är det som en lek där alla är misstänkta i min jakt på alfahonan. det här är en del av det icke-verbala språket där kroppar talar med varandra. ett språk jag vill veta mer om men som talar som en dövstum, dvs. inte på befallning.

känner mig livrädd för alla slags löften nu. alla slags löften om en, två, sex månader framöver. så lovar inget och lyssnar inte, lever nu. fast det är inte helt sant.
för visst drömmer jag.