onsdag innan du har vaknat.

min brevlåda väntar på.

nej jag väntar. ersätter något med något annat.

en måndagsmorgon en måndagseftermiddag.

dags att vakna, storstaden närmar sig.

lörnatt.

santa cruz.

här kommer lite av hur det var i santa cruz.

tillbaka från san francisco.

det är konstigt det här med att resa. det är som en drog med beroendet och abstinensen. nu är jag tillbaka med ångest och det här lilla psykiska och fysiska utrymmet som är alldeles för litet som ger mig ont i magen och panikkänslor. vardagen = mängdrabatt på toalettpapper och matlådor = en kropp och själ i uppror. samtidigt, varför kan jag inte bara vara tacksam? lite jävla nöjd och tacksam. vad är det för fel på mig?

i badkaret.

under vattnet hör jag bara min egen puls.

som ett barn.

vi är sommarbarnen som är barnen dagen innan julafton med en glädje som inte går att dölja. de senaste sex veckorna har jag vevat med armen som en första klassens medborgare på min egen fest tills morgonljuset tog oss och imman lättade från rutorna och druckit rom och vin och firat och firat inom mig själv och hoppat över ett staket till någons trädgård och legat på en gård av prästkragar för att känna känslan. jag har nästan förlorat en bästa vän pga oaktsamhet och vunnit en vän för livet i en taxi sent en natt. en vän för livet som i den här känslan: "vi skulle ta hand om varandra vad som än hände". vi talar exakt samma språk och förstår varandra så precis på alla plan och ringer varandra jämt och pratar eller är tysta och det är så sjukt det här med att PRATA med någon som tvingar en att använda språket. allvarligt eller lekfullt. jag har suttit på en trappa tidigt en grå och stilla morgon med min nya vän anna som typ är min definition av levande. och hon dansar jävligt bra. jag mötte henne på stationen och hon kom med ett moln av ballonger och förgyllde tillvaron. det är inte alla som vet att ta hand om det när man träffar någon sådär. jag har tur.

man kan säga mycket om mig men inte "hon levde inte" och jag älskar det.