vaknar sjuk för sjunde dagen i rad.

och jag ringer honom och gråter av smärta och frustration för att jag inte blir bättre. och han svarar fastän klockan är strax efter sju och tröstar och googlar botemedel och skrattar av omsorg. som att mentalt bli hållen i handen när det känns som man blivit slagen i ansiktet. den enda jag alltid kan vända mig till som lyssnar och som pratar så jag kan blunda och bara behöver lyssna när jag inte orkar säga mer, bara för att han vet att jag behöver det.

midsommar, första delen.

familjen.

och han sa "inte en dag var i onödan".

natten är ovanligt mörk och molnen ligger täta.
jag sitter i soffan med datorn i knät och en ömmande kropp.

så går det när man slappnar av och hoppar i det iskalla vattnet.
så går det när man hånglar runt, när man smakar spriten från andras glas.

hör alla orden från helgen som just varit, en röst som skriker emilie över det stilla vattnet när natten blivit som mörkast
en hand som kramar mig när kroppen krampar

och jag hör åsikter men har min egen.
åsikterna som går isär och jag försöker behålla min.
intakt och skyddad

vi sitter och pratar i en ring i natten och han pratar om sitt förhållande när han säger "det krävs någon speciell för att kunna vara tillsammans i sex år, det går inte så länge om personen inte har något särskilt". jag håller med i tysthet, för jag var inte tillsammans med vem som helst.

saknar stället mellan hans haka och bröstkorg, saknar närvaron som ibland var frånvaro.
saknar till och med sakerna jag hatade där jag ligger mot en ny person i midsommarnatten.

"jag börjar tro att du är jävligt bra på att hångla. jag behöver inte gå härifrån"

plötsligt har alla gått.

och vi står i köket när han lutar sig fram och kysser mig sen får jag sms: "förlåt för det där men jag ville typ bara kyssa dig hela kvällen." och det är ungdomens sensommar

vem gråter över killen där- är han värd det?

får veta på natten och måste gråta, måste kväva gråten så det gör ont i halsen. har sagt att det är sista gången så många gånger nu, men den här gången vet jag att det är det. nu är jag klar.

går inte upp när klockan ringer. när jag sitter på t-banan meddelar de att en olycka har inträffat.
ännu ett livsöde man försöker torka upp spåren efter.
inte ett spår får synas.
vem tror du att du är som lämnar spår.

vagnen är tyst och full till bristningsgränsen.
alla tänker samma tankar: ännu en som inte ville leva. vilket dumt sätt att ta sitt liv på. tur att man ändå inte har det så illa. samhället som inte har plats för den som avviker längre, eller har det alltid varit så? alla ser samma bild framför sig: en kropp framför ett tåg. en kropp på ett spår. eller var hamnar kroppen? på, bredvid, under? detaljrikedomen är inte stor, tack och lov, för ingen av oss är den som kör. den sista som såg livet.

hur såg livet ut?

några lyssnar på musik, några är trötta, några är inne på andra läsningen av metro.

tiden går och spår efter spår försvinner.
som om de aldrig hade funnits.
snart fortsätter allt som om ingenting hade hänt.

morgonen som grydde och dimman som skingrades.

ibland vaknar man med en dålig magkänsla som visar sig stämma.

ibland är det värt konsekvenserna för att få lära sig något om sig själv. det jobbiga är när efterverkningarna inte följer några garantier, för livet är i mycket på vinst och förlust. någons vinst är en annans förlust. det finns såna upplevelser som är värda det, livsupplevelserna som ändrar allt. och även om det innebär att man måste ta konsekvenserna och ändra på allt så är det värt det.

det här var min förlust.

det här är fönstret till en generationsroman.

vi står och ser ut över kungsholmens vatten genom det halvöppna fönstret. pratet övergår alltmer högljudda röster i takt med att mörkret lägger sig. vi är i en fin lägenhet med högt i tak och stentrappor sex våningar upp. jag pratar i telefon på vägen dit och träffar en gammal vän som jag inte sett på två år och den ljumma kvällsluften smeker våra kinder där vi står och pratar, som om ingen tid har gått.

på festen känner jag två men skakar hand med trettio och pratar med tio, får kramar av fem. dricker flera glas GT och mer därtill. när alla andra fortsätter till nästa fest går jag hem.

folk står på listan till svartklubb i hägersten och jag ser dom i tunnelbanan på väg hem, vet att dom har fickpluntorna nära till hands för vi har just varit på samma fest tillsammans.

och det är sådan stockholmsnatten ser ut, den finns där och den bara väntar.