regn.

spänningen mellan extas och leda. jag gillar baudelaires syn på allt, hur något som inte är asymmetriskt inte kan vara vackert, för det vackra ligger i det oväntade. hans förakt och fascination för kvinnan och att kärlek är tortyr men egentligen inte är något annat än prostitution, behovet att komma bort från sig själv och skräcken för att vara ensam, glömma sitt jag i en annans kött. kärleken blir snart besudlad av äganderättskänslan. den enda vällusten ligger i att man vet att man gör det onda. det är bara med de exkrementala organen som vi kan utöva kärlek, synden och skam, försynens skadeglädje eller satir över kärleken och ett tecken på arvssynden. det tråkiga med kärleken är att det är en synd man inte kan begå utan en medbrottsling. i vissa nästan övernaturliga själstillstånd uppenbarar livet hela sitt djup i det skådespel man har för ögonen, hur vardagligt detta än må vara. det blir en symbol för livsdjupet.


hugskott; mitt nakna hjärta.


jobbade tio timmar igår, från sju på morgonen till nio på kvällen. var i avesta under några timmar. en man kysste mig, sexuella trakasserier någon? bara ett tag kvar nu. har sovit hela dagen idag, drömt om allt, gammalt och nytt.

det är skönt att ha huset helt för sig själv. det regnar ute som vanligt. såhär i efterhand känns det bra att jag lät bli att åka med till roskilde. några av smsen; "försöker komma på det bästa sättet att begå själmord med hjälp av lera." "genomblöt packning och dränkt tält" "worst. festival. ever."

just nu är jag rädd för en del saker som mest har att göra med när man blir gammal. för rutin, för missnöje, för att vakna och helt plötsligt inse att man har blivit en del av de där paren man ser som ser trötta och olyckliga ut, där ena, oftast kvinnan, pratar om något medan mannen förstrött tittar åt något annat håll. kanske önskar att han vore någon annanstans men som inte kommer/kommit längre än sådär.



jobb och hon berättade att hon ska lämna sin man sen tretton år för en man hon träffade på en kryssning och de har setts två gånger redan, hon har inte berättat för barnen än och mannen vill inte förstå att hon tänker lämna. jag frågar ingenting men desto mindre man frågar desto mer får man veta, och ännu mer för att hon verkar vilja ha mitt godkännande fastän vi inte riktigt känner varandra. hon säger att hon mår bättre än på flera år och jag är förstående och det är ju bra för henne och man ska inte döma. men ändå gör jag det i smyg. kryssning känns lite varning fast jag säger inget, för jag är väl inte missunnsam, eller? eller någon som förstör. hon säger att hon känner lite oråd för nu har det gått två dagar sen de hördes sist men hon vägrar skicka meddelande för hon är svårfångad, spelar fortfarande spelen som tillhör tonåren, men hon tänker inte att om han hade varit den rätta hade han klarat av och gillat om hon inte spelat spel. om hon hade sagt allt hon kände direkt efter några minuter, eller timmar. fastän man egentligen inte ska det, konventioner som är svåra att bryta. men det är väl dumt att låtsas som något annat? men samtidigt ska man vara sig själv hela tiden sägs det och hon är den som inte skickar ett sms innan han hör av sig nu. hon säger att de har pratat på msn. och hon berättar att hon kommer säga till sin man att hon är och shoppar med en väninna medan hon egentligen har planerat att träffa honom, och konventionerna gör att jag ändå dömer. fastän jag inte vill vara sån. moralen över dubbelmoralen eller omoralen, som i sig är dubbelmoral eftersom alla besitter den.

jag med.