Kära Sophie.

Jag önskar att jag kunde smita iväg till er gård och bli bortklemad. Visst skulle du låta mig lägga upp fötterna i soffan? Och sedan skulle du stoppa om mig med filtar och servera te? Skulle Alexander ha något emot att någon bosatte sig i hans soffa? Du har ju berättat att han är en tålmodig man, men han skulle kanske bli irriterad.
Varför är jag så melankolisk? Jag borde ju vara förtjust över att få läsa Izzy för en hänförd publik. Du vet ju hur mycket jag älskar att tala om böcker, och du vet att jag älskar att få komplimanger. Jag borde vara överlycklig. Det är förmodligen sviterna efter en gräslig middag som jag var på igår kväll. Maten var hemsk, men det var bara som man kunde vänta sig. Minns du Sarah Morecroft? Hon var där, bara skelett och gåshud och blodrött läppstift. Visst var hon vacker förr? Var inte hon tokig i den där ryttaren som gav sig iväg till Cambridge? Han syntes inte till någonstans; hon är gift med en läkare med grå hud, som smackar med tungan innan han börjar prata. Och han var ändå glödande romantisk jämfört med mannen som jag hade till bordet.
Tror du att han som skötte värmepannan på St Swithins är min enda sanna kärlek? Det verkar osannolikt eftersom jag aldrig pratade med honom, men det var i alla fall en passion som inte solkades av besvikelse.