vaknade på fel sida av klockan sex imorse.
åkte in till stan i en skakig bil klev på bussen och soluppgången gjorde sig påmind och chauffören hade tvinnad mustasch som utmynnade i knorrar längst ut
vidsträckta sovande landskap och dimman som lättar så smått och sjöar som ligger alldeles blanka
en kille som klev på och utbrast "VAR HAR DU VARIT!!!" och chauffören som svarade att han var fyra minuter tidig varpå killen högljutt yttrade ett "JAG VAR OROLIG". chauffören som hämtat sig svarar "int ska du va oroli häll, dagen är lång"
tyst invandrarkvinna i slöja och hennes finklädde make och deras lilla flicka längst fram i sätena bredvid mig och deras bekanta som kliver på några orter bort och alla hejar på varandra och pratar och hälsar och klappar på varandras barn och kvinnan som är äldst granskar mig noggrant innan hon sätter sig bredvid mig
torkar ögonen då och då med sin svarta sjal och jag känner mig lite avundsjuk på deras glädje liksom
framme i östersund och lämnar väskan i den tomma lägenheten och går på magisterprogramsträffen där alla är småbarnsföräldrar och jag är yngst och barnlös
föreläsaren är amerikan men envisas med svenskan
IDENTIFYIERA är kanske det ord som används mest följt av obegripligheter och han är kunnig och jag tittar ut genom fönstret och tänker att det är fint väder och att jag gick upp för tidigt och jag börjar bli lite trött och jag kan föreställa mig hur det är att sitta ute på bänken i solen
på lunchen stannar alla kvar i caféterian utom jag som går ner på stan som jag har varit på så många gånger
in på clas ohlson och det är tydligen inte säsong för ljusslingor ännu fastän dom hade sådana på hemsidan.
klockan i klassrummet går 20 minuter för tidigt och hon bredvid mig som ser ut att vara i min ålder men som har två tonårsdöttrar sitter och smsar hela tiden men till slut är det färdigt och jag går till ica och köper en tandborste och tandkräm som jag glömde ta med
och jag gillar att gå en väg jag aldrig gått förr bara för att se om den leder rätt genom parker med höstfärger och eftermiddagssolen
tillbaka i lägenheten. byter om, en ensam middag och doften av någon annans hem
och jag läser per hagmans bok vänner för livet istället för allt jag borde och tänker 340 sidor in att det kan vara det bästa jag någonsin läst: "han visste men ville inte acceptera att denna nya känsla som förföljde honom med sin okuvliga styrka och sötma bar det lika vackra som allvarliga namnet förälskelse." alla nyanser och känslotillstånd, hur kan man hålla reda på alla känslor och fånga det i liknelser och ord som han gör?