karin boye.

idag satt jag på biblioteket i ett par timmar med kristoffer. imorse gav han mig en blick som gjorde att jag tystnade, föraktet liksom. man tar inte miste på något sånt. efter fyra år så är det här, han kände det också. blev lite avundsjuk när jag läste om sandra beijer och om hur hon är någons roligaste person. tänk att få vara någons roligaste person, av alla andra roliga personer den känner. det verkar så fint. att slippa vara den som typ hoppas på att få ett gensvar på något man säger genom öronpropparna eller mellan sms:en. eftersom jag är ensam nu och kristoffer är i stockholm borde jag komma på något kul att göra, men det roligaste jag typ kommer på är att skicka ut jobbansökningar. där varje ansökning är en egen liten novell med utdrag från mitt liv som ingen ändå läser eller svarar på. ett hopp som skickas iväg i fiberkabeln och dubbleras för varje ny sida som kostymändras och skickas iväg. gud vad tråkigt. ingen risk att man hamnar på någons roligaste-person-lista som det är nu.