trångt.

saker trängs fast inte med mycket sömn och det innebär att tårarna är nära när klockan slår tio. klockan tio kulminerar oresonligheten och allt blir förorättningar och jag vet inte varför jag reagerade så häftigt tidigare idag trots att det bara var ett helt vanligt missförstånd och jag förvånar mig själv mest av allt samtidigt som jag blir lättad. för det är som ett kvitto på att man lever. man lever ut i minsta atom och det var nästan värt det. den häftiga reaktionen lägger sig och förvandlas till skamsenhet samtidigt som den lilla revolten tar ton och utbrister: "förminska inte dina känslor! säg vad du känner när du känner det! stå på dig! inom parentes och lite tystare (bli inte kuvad av att du vet att allt kommer att kännas och se annorlunda ut när ögonen öppnas och dagen börjar på nytt, du kan inte skjuta alla känslor på nattens dämpande inverkan)".

detta samtidigt som pappas röst vis av erfarenhet lugnt säger att man aldrig ska göra något i upprört tillstånd. men eftersom jag ännu inte har fast jobb och är under trettio tänker jag att jag fortfarande har några år på mig som jag rättmätigt ska använda till att göra så mycket känslomässiga misstag som möjligt på.