en alldeles fin kväll med middag med elva andra runt ett stort italienskt bord där man inte hörde vad någon tvärsöver bordet sa men av hur alla såg ut så hade alla det väldigt bra och sen gick jag ensam genom vimlet över stora torget och satte mig på bussen alldeles uppfylld. nu är det vår.
trött så trött, en gäspig dag. jag läser skugglegender av per hagman och om alla tragiska eller sorgliga människoöden och tänker på hans fina autograf i en bok med guldomslag. undrar vad han gör just nu? bor han i nice? vad gör man i nice? tänk att bo på ett ställe som skulle kunna uttalas "niiice". ja, det är såna här saker som jag tänker på. har tittat på tavi gs blogg i två timmar nu. kanske inte riktigt två, jag var nere och klistrade upp namnet "sandra" på min brevlåda också och bokade tvättid imorgon, snälla låt inte postmännen glömma att låsa brevlådorna som alltid. som den gången jag hittade plasten till ett magasin jag prenumererade på hissgolvet. någon hade tagit min tidning och slängt plasten på hissgolvet så att jag klart skulle hitta plasten med mitt namn på. var himla ledsen den dagen. hoppas inte samma sak händer nu. tavi g är iallafall min förebild. alla dagar. hon ba "vad är det för vits med att gå på en modevisning som någon har förberett för i typ ett år och lagt ner sin själ i, och så sitter det bara en massa sura strama personer där och tittar utan att visa minsta uppskattning" (anna wintour + shades) "det är så himla high-school". haha, ja. jag tittade på front row-bloggen och tänkte "åh vad alla är fina", "undrar om dom tycker att det är roligt" och "är mode vår tids nya främsta konst och kultur?" vilket osökt fick mig att tänka på middag så jag åt den glömda matlådan med chili con carne och ris. eller nej, jag åt den egentligen innan allt det här. igår tittade jag på twitter och såg att unni drougge och ann heberlein "went at it", eller nej, ann var väl mest: "tror du inte att jag vet hur mycket hat du spydde över mig" och unni mer: "nej, det finns kärlek i världen". det var så befriande att se samspelet mellan två medelålders kvinnor på twitter och att det inte bara är i unga år som livet kan kännas motigt och som man skriver saker i affekt och har fiender och sen vill dö. eller vem har ens fiender nuförtiden? ja, inte vet jag. jag blev "spådd" i handflatan i new york och han sa att jag hade en fiende och att det var därför jag hade ett litet födelsemärke i handen. jag har fortfarande inte kommit på vem det skulle kunna vara? så om det är du får du gärna höra av dig så löser vi det här.
bloggen har blivit min nya magisteruppsats. dagar blir till veckor, veckor till månader och jag tänker: "jag kanske borde skriva något? åtminstone bestämma ett ämne." sedan vill jag dö.
tittar på sommarkurser för att få bo kvar här till hösten. fastnar för en sommarkurs i huliganism där "våldet står i fokus".
trött på alla dessa karaktärsbyggande diskussioner som jag ändå alla andra dagar tycker om för att dom lär mig om denna outgrundliga labyrint som är jag. när kristoffer frågar om jag gillade pajen som han lagade som jag hade som matlåda börjar jag gråtandes berätta att jag är den enda på hela kontoret som inte är med på någon slags maillista och därför inte har fått veta att dom skulle rensa kylskåpet idag och att pajen var slängd när jag kom in i köket och att matlådan som var en peach melba-förpackning också hade slängts. jag bara gråter och kristoffer tröstar med sin famn och ett förstående och överseende leende. och jag gråter för att jag typ började darra på både läpp och röst och fick fuktiga ögon framför mina kollegor och nya vänner och jag gråter för att det är en dålig dag och mamma frågar om jag ska ha mens "för man kan ju bli lite extra känslig då". jag saknar emma.
satt bredvid en kvinna på tåget idag som hade åkt på den nya trippelinfluensan.
på bussen satt jag mittemot en äldre herre med käpp som tittade på rörelsehindersymbolen och sen mig när jag satte mig ner, vars förtroende jag snart erövrade. när jag klev av log jag och han log tillbaka och nickade distingerat med gubbkepsen på. det är vår nu.
Inlägg
Alla kommentarer
