trött så trött.

trött på alla dessa karaktärsbyggande diskussioner som jag ändå alla andra dagar tycker om för att dom lär mig om denna outgrundliga labyrint som är jag. när kristoffer frågar om jag gillade pajen som han lagade som jag hade som matlåda börjar jag gråtandes berätta att jag är den enda på hela kontoret som inte är med på någon slags maillista och därför inte har fått veta att dom skulle rensa kylskåpet idag och att pajen var slängd när jag kom in i köket och att matlådan som var en peach melba-förpackning också hade slängts. jag bara gråter och kristoffer tröstar med sin famn och ett förstående och överseende leende. och jag gråter för att jag typ började darra på både läpp och röst och fick fuktiga ögon framför mina kollegor och nya vänner och jag gråter för att det är en dålig dag och mamma frågar om jag ska ha mens "för man kan ju bli lite extra känslig då". jag saknar emma.