singel.

nu har jag varit singel i ungefär en månad. en månad efter att ha varit en del av något större i nästan sex år. under den här månaden har jag gråtit på jobbet, gråtit i badkaret, gråtit när jag ätit min middag , gråtit i telefon och på fester. gråtit över framtiden, gråtit över att det inte är vi längre, gråtit över att han inte finns där för att trösta mig längre, gråtit över att vi inte ville mer.

jag har legat i veronicas knä och gråtit medan hon har strykt mig över håret. jag har pratat i telefon i timtal, fått höra "du kan inte sätta en tidsgräns på dina känslor" medan jag har sagt emot och sagt att det får vara bra nu.

jag har till och med ringt till honom och gråtit. och det är som niotillfem skrev under punkt nr 17 i "att komma över någon": "Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. L hade ju funnits där i fyra och ett halvt år under alla mina svåraste stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om. Därför kände jag instinktivt när det tagit slut att han var ju den som skulle trösta mig genom det här också." jag har nu insett den här punkten den jobbiga vägen.

samtidigt har jag insett att andra är villiga att trösta.

nu börjar jag att inse att det nog inte kommer att vara vi igen och jag gråter inte längre. snart kommer någon annan att få möta en av de finaste personerna i världen när han kommer hem från jobbet varje dag, snart kommer någon ny att bli en del i den familj som var min ett tag.