är i fagersta nu där det förs hetlevrade diskussioner om eventuella bläckpatronsinköp. pappa har blivit rädd för eventuell strålning från mobilen så han har införskaffat vad som i det närmaste kan liknas vid en midjeväska.
när jag ser den här bilden kan jag tycka att de ser lite fulla i fan ut ändå? vi firar att jenny har kommit in på juristutbildningen och att jag har fått mitt visum. efter stängningsdags träffades alla hemma igen och pratade och åt nattmackor.
vaknade med den berömda ångest-knölen i magen som jenny kallar det, i huvudet flashar några favourite moments från gårdagskvällen. *hur jag tar upp hans egen drink och häller på honom* (bara ett av flera) har lämnat ifrån mig kristoffers nycklar, har lämnat ifrån mig mina egna lägenhetsnycklar, lämnat biblioteksböcker, sagt upp mitt köande på böcker, lämnat p-tillstånd, lämnat mitt liv, sagt hejdå. så kom jag hem och fick veta att jag inte bara har visum för ETT år utan för TIO (!!!) år framöver. hoho, HEJDÅ!! det, det är längre än mitt pass gäller. TIO år, vi ses när jag är 34. vad är det frågan om? det måste handla om skuldkänslor, it always does.
inatt spelade jag på avslutningstaket, _alla_ som var i lokalen buade när jag avbröt samplingen med bomfunk mcs freestyler, folk gillar bomfunk!!! sen kom det in en stor champagneflaska och fem glas, vi skålade och det var fint, bilden skvallrar om en finfin natt, visst?
jag känner mig så sjukt obekväm när någon vill bonda och gör det genom att dra några anekdoter om hur ful någon på gymnasiet var. vilket leder till nästa steg där jag sitter tyst och ser frågande på personen och denne ifråga är i behov av någon slags bekräftelse av det dom just sagt.
fördriver tiden med att titta på videobloggar.
och lyssna på hercules and love affair- you belong.
kan man känna sig mer ensam än när det ringer halv fyra på morgonen från ett fullsatt uteställe i göteborg? jag la på. läxa tills nästa gång: ta flyget och åk ner, när en festivalbiljett väntar i någons hand och är gratis.
kom över några bilder från längesen av en händelse som jag aldrig sett förr, några bilder från lava för typ två år sen, även kvällen när jag och kristoffer ironiskt nog träffades. bilden är tagen efteråt och på honom med folk runtomkring sekunden innan eller sekunden efter att han har lagt märke till mig. med panik i blicken och skräckslaget kroppsspråk, eller kanske mer en rodnande ställdhet, innan han går iväg. det är inget bra tecken som ni alla vet. när alla senare har gått därifrån och jag står kvar och väntar vid toaletterna ser jag när han kommer tillbaka och ställer sig mitt i den tomma lokalen och stannar upp ett tag innan han går iväg igen. jag gör en obetydlig ansats att ge mig tillkänna, tar några steg och öppnar munnen, men går inte längre och säger ingenting av någon anledning, kanske för att jag vet att det finns en anledning till varför han inte gjorde eller sa något när han såg mig. små tillfälligheter allting. olika tillfälligheter som leder till andra tillfälligheter. tillfälligheter som leder till att man två år senare får se bilder på det.
kan tycka att det hela är rätt fint, systemet med tillfälligheterna, de sjukaste tillfälligheterna från början till det tidiga slutet, de missade tillfälligheterna, de tillvaratagna tillfälligheterna. och gångerna jag gjorde bort mig, och gångerna jag pratade utan att tänka på en trappa till hagabion i regnet "jag var rädd att du hade skaffat flickvän utan mig" (var fick jag det ifrån?), kan tycka att det är rätt fint idag!
satt i väntrummet på amerikanska ambassaden i timtal till tonerna av infovideon där 40-talet människor turades om att säga "I AM america" - "WE ARE america" medan rösterna i högtalarna sluddrade ut ohörbara namn varpå alla tittade förvirrat runt sig om det där faktiskt var någons namn samtidigt som den svenska medelålders mannen bredvid mig, som verkade ha köpt en medelålders ryska, själv stressad, högljutt och irriterat och artikulerande sa "SITT N E R MEDAN J A G FYLLER PÅ PARKERINGEN" när hon för tionde gången frustrerat gjorde ansats för att ställa sig upp och inte förstod vad han sa och kontrade med något upprört på ryska. outhärdligt. det här med visum är ju något oklart för min del kan man väl säga eftersom att de "SÅG ATT JAG LJÖG OM NÅGONTING". jag vet inte om det håller riktigt.
victoria bergsman om sitt besök i pakistan i jakt på musikalisk inspiration i national geographic är det roligaste jag har sett på länge: "i had to lock people in to one room so they didn't make too much sounds and we had have one person at a time and they thought it was really strange to be locked in like that/../but then after some time when we had been in the same environment and they had heard my songs and they understood i.. i was professional, and so were they and we were kind of.. the same/.../i've gotten the question many times from people if i consider myself brave for going to pakistan and.. um.. well.. um.. which.. um.. i mean the situation there is very shaky and i didn't know from day to day was gonna happen i think it's more the finding words if, if i'm brave or just stupid and extremely stubborn that i, i wanna go through something that i've decided to create and make it real". ???? MAN LÅSER INTE IN FOLK HUR SOM HELST även om dom råkar vara pakistanier.
trägolvet gick sönder liksom utrustningen som la av nio gånger innan jag la av. man kom med en skål fylld med is för att kyla ner det överhettade slutsteget och kondensen rann ner och det la av igen och en stor fläkt kom och det la av och det var allsång och svettigt och folk som dansade i baren liksom personalen i baren, och det var ju inte precis varken medium volym eller loungemusik och de sa "det här har aaldrig hänt förut" och boysen kom fram och sa exakt hur bra det och jag var. jag är såå braaa, borde fått betalt. svettades som ett svin och njöt av gratis alkohol hela natten.
"va på timbuktu på vaksala i torsdags och han bara wow ni har en reggaefestival här så jävla nice och jag har hört att det kommer massa poliser, kul att så många poliser diggar reggae" alltså, civilklädda poliser på reggaefestival: hela kläder och kortklippta, that's how you know.
hemma igen, träffade på full man från ludvika som berättade sitt livs historia på vägen hem som även ville sno skyliften bakom sig och dela med sig av några lärdomar. nån hade snott hans "fucking tv-dosa" som han hittade i vattentanken till toaletten ett halvår senare. "det bästa som hänt mig - jag blev mycket gladare - nu ser jag på datorn när jag vill". tror jag säkert. män från ludvika, there's no escaping.
det känns förstås alldeles utomordentligt fint att ha förtur till någons hjärta och moral.
Inlägg
Alla kommentarer
