akuten en tisdagsnatt.

i tisdags på väg hem från jobbet hade jag så svårt att andas hela tågresan. dumt att ens åka och jobba men samtidigt, vad ska man tro när inget blir bättre av att ha stannat hemma en vecka och läkaren på närakuten i lördags irriterat sa att det inte var något fel på mig, TROTS att jag sa att jag hade svårt att andas och han bara avfärdade det med att det skulle gå över av sig självt. till slut tänker man ju att det bara handlar om ens eget huvud. väl hemma grät jag non-stop pga panikkänslan och desperationen som kommer av att ha så ont i bröstkorgen att man inte kan andas normalt. kristoffer åkte till akuten med mig och vid halv ett på natten efter att ha varit där i mer än fem timmar och lämnat blodprov på blodprov och gjort en lungröntgen så berättade dom att jag har lunginflammation. jag trodde inte att det var såhär svårt att få vård, men man måste i det närmaste vara frisk för att få någon hjälp och ännu mer för att få rätt slags hjälp. därtill måste man ha pengar i överflöd med tanke på att jag har lagt över tusen kronor (tack gudarna för kreditkort) på det här varav tre fjärdedelar var helt i onödan, på första läkarbesöket och på all medicin som rekommenderades över telefon och på hostmedicinen som jag fick recept på som inte fungerade. jag tänker bara på rådet som sjuksköterskan gav mig andra gången jag ringde och försökte få komma till vårdcentralen som gjorde mig så stum: "drick vatten för det löser ju upp slemmet." R U SERIOUS?!!

jag borde egentligen anmäla var och en av dom som inte lät mig komma in eller som inte brydde sig tillräckligt för att göra sitt jobb. ba NÄ! det var inte ett virus det var LUNGINFLAMMATION!!