hiphop.

sedan ett par veckor tillbaka andas jag lättare, hans telefonnummer finns inte kvar i telefonlistan, meddelandena är raderade och mer än halva juni har gått. känner att jag vill ta det lugnt så säger nej när någon frågar om den får följa med och se hur min del av stockholm ser ut. vill vakna själv och vara ensam.

jag är trött på mig själv, min röst och alla återkommande ord med viss variation som tappar lite i värde för varje gång och som mest bara fungerar som en täckmantel för tystnaden som ändå smyger sig på i skarvarna, som visar sig i en oengagerad blick eller svårighet/likgiltighet i att hitta samtalsämnen. den där disträa rörelsen när någon eller jag mentalt hellre vill kolla sin telefon för att se om någon dejt har hört av sig som förväntar sig ett svar omgående. är trött på mitt sätt att göra saker på. vill ta en paus från allt det och bara vara ifred. undrar om horace någonsin har känt så? men han kanske använder mer än i genomsnitt 300 ord från SAOL så han kanske inte märker av likriktningen lika påtagligt. rätt mäktigt att döpa ett barn till horace, men jag gillar det inte.