på hemvägen. "det är bara ett förhållande", sagt utan att förminska det på något sätt, bara ett konstaterande. och jag sa att det är så jävla bittert och han sa "jag vet". han sa att jag visste hur det var och det gör jag, men man vill ändå att någon ska känna den där underbara desillusioneringen och säga att allt kommer att bli bra. för att de vet. de vet alla hemligheter och ler åt ens barnsliga naivitet.

om ett år går jag på en fin skola med dyra avgifter och en uppklädd man som öppnar grinden och en lika välklädd man som några steg senare öppnar porten. vi bor i ett hus i brooklyn och lyssnar på den nya musikkulturen, tittar på den nya konstkulturen som växer fram och vi inspireras. hösten börjar, och går sakta men alldeles för fort över till vintern med den första snön som faller ner.