lyssna på sin inre kolibri.

idag ”ställde jag in” att vara med på ett årsmöte som jag inte ens hade anmält mig till. enorma skuldkänslor. det är nåt med att dyka upp till varje pris för att man ser allas ledsna ansikten framför sig när de inser att man inte kommer, sen inser man att de flesta nog inte bryr sig och att få ens kan stava mitt namn. sen tänker man på alla förberedelser och att det är helt i onödan om ingen kommer och så värker det i hjärtat och så får man ännu mer skuldkänslor. det är nåt fint med personer som anordnar saker för andra, det vill man ju stötta?

istället åkte jag hem och micrade tacopaj och blev förförd av min kille på soffan och kom i hans famn innan jag bokade en långresa till island med a och två av hans vänner. min första ”parresa”. när jag frågade min kollega om det var ok att jag var ledig hela påskveckan var han tveksam men sa sen åt mig att boka resan med orden ”så länge du inte lämnar dina grejer till mig”. brukar jag göra det?? har funderat på det sen dess. fick skuldkänslor trots att jag inte vet om det ligger något i det. hur skadad är man inte när man får skuldkänslor för nåt man inte ens vet om man har gjort?? jag utgår från att jag bara gör fel eller har gjort nåt fel som jag ska sota för resten av anställningstiden vart jag än är.

hamnade i tjafs med samma person som vanligt på grund av samma strunt som vanligt, blir alltid utmattad och känner post-traumatisk stress och vill bara gå och lägga mig. har aldrig träffat någon som är så dålig att bråka med och som tar så mycket energi. försöker med isabella löwengrips recept: tänka på känslan som isolerad i en box, nåt sånt.

ringde hem och frågade om jag och a kan hälsa på i mitten av februari, mamma svarade ”varför då, vad ska ni göra här?”