emmaboda 90210.

det var för en månad sen. jag åker till jobbet halv sju på morgonen och han ligger kvar i sängen och alldeles innan jag går så säger han "jag älskar dig", han ligger där och säger det så självklart och jag säger ingenting. ler bara och går. tänker på det hela dagen.



sen kom emmaboda. han ringde på kvällen nerifrån småland och sommarhuset och sa att han hade så jävla ont i sidan. på natten fick jag samtal om att de åkte in till halmstads sjukhus där han blev inlagd med dropp och morfin och kateter. på morgonen åkte vi ner till emmaboda. pratade med honom lite på eftermiddagen när han hade vaknat till och han lät inte som sig själv, drogad av morfinet. på kvällen var förfesten och alla man kände och inte kände var där. gabriella från jobbet och massor med andra från fagersta var där och hon fick syn på mig och bara skrek när vi såg varann, det var helt underbart. folk som är fulla och försöker kyssa en och som kommer med raggningsrepliker de använder för alla de träffar.



jag jobbade dagen efter när jag hörde deras namn bakom mig

hela kroppen reagerade

alla var med

jag gjorde det jag skulle utan något mer

han måste ha känt mina darrande händer

medan jag satte på hans band böjde han sig fram och sa "det här är så jävla sjukt"

sa "mm" utan att titta på honom

han måste ha känt hettan från kinderna

jag satte mig ner och han kom och satte sig bredvid soffan på huk

frågade hur jag hade haft det och jag sa bra

fortfarande skakandes

han är helt lugn, hur kan han vara så lugn?

han säger att så fort de hade kört in på skogsvägen hade han känt hur allt skulle komma tillbaka igen

så mycket man vill säga

jag vill egentligen prata om allt, då och sen dess men har inget att säga

jag säger att vi kanske ses senare och han ja-nickar på sitt sätt

han reser sig och trycker min hand innan han går till de andra och vi tittar på varandra

det kom som en chock allting, beredd men ändå inte.



inne på området. gabriella och vårat camp och granncampet. inget nytt med kristoffer ännu, jag tappar saker här och där. deras spelning och man kunde inte annat än le för glädjen och man tror att det är subtila meddelanden allting av vana och för att man är konspiratoriskt lagd och speldosorna som hållit honom vaken under natten. sen mingla i campet. berusningen kommer lite lätt. vi går iväg och där står han plötsligt och är upptagen och oberörd. och jag går fram och där står vi, igen. jag tappar tiden och allt runt omkring försvinner. som då fastän det gått ett år nu, hud mot hud. som i biosalongen när han kröp ihop mot mig och kysste min hand. fingertopparna, han säger att det är bra förvirring och vi håller om varandra. han säger att ögonen är desamma och att kvällen är magisk och att jag är en del av orsaken till det. plötsligt står han på min plats och säger att det känns dåligt att stå där med mig och jag frågar varför och han säger att han inte behöver förklara, med ett leende, men jag vill höra, för jag vill höra att det känns dåligt för att det känns så skrämmande bra. det är väl det jag vill höra. och han säger att det känns dåligt att stå där med mig och jag frågar varför han inte går då och han är på väg och han säger att han inte känner någonting och mitt i meningen kommer de andra och det var det. jag går iväg för man ska veta att när det är dags att lämna. ser honom senare på kvällen. vi ser på varandra där vi går förbi varandra och det känns men ingen gör någon ansats till något.




på kvällen såg jag au revoir simone. det var det tragiska, satt framför scenen och somnade till några gånger. när de aldrig spelade det jag ville höra så gick jag därifrån.



på fredagen blev jag intervjuad av radio kalmar om mig och mattias. jag och kristoffer bråkar och bråkar i säkert timtal över telefon. han är en sån som inte försvinner för bråk och det är tryggt när man är krävade men om det hade varit tvärtom så vet jag att han hade varit där direkt men jag kan inte mer än såhär och han behövde mitt stöd och att jag skulle låta bli att åka norrut och jag kände mig kvävd. jag sa att jag inte kan vara med honom för att jag inte var eller kunde vara det han behöver och vi pratade och grälade i flera timmar och båda gråter. tårarna bara rinner. festival och jag gråter. oroar mig över honom som inte ens kan gå själv. tänker på vad som egentligen hände på torsdagen. fortfarande förvirrad men jag har fan aldrig krävt mycket. på kvällen träffar jag en engelsman som är bästis med kasabian-sångaren och vi pratar om massor med saker och han bjuder på jack daniels och cola och i tältet är det en till person jag inte känner. en nästan hökning.



lördagen är bättre, saker har lugnat ner sig och jobb och mingel och allt flyter på, pratar med en massa folk. fint väder och allas humör är på topp. sista kvällen. kristoffer kommer bli utskriven och få åka tillbaka till uppsala.



på söndagsmorgonen åker vi därifrån, lortiga med rörig packning. kommer till uppsala på sena eftermiddagen. hemma hos kristoffer och han ser så trött ut, har svårt att gå och har slangen in i sidan. på söndagskvällen medan jag är hos kristoffer hör han av sig för att berätta att han är besviken på mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera och jag blir lite förvånad av att höra av honom och jag tycker det är fräckt av honom men det visade att han inte var helt oberörd och kristoffer blir irriterad över att jag ens svarar honom men jag vill inte att det dåliga ska förstöra allt som varit bra. svaret kanske var som att jag skojade bort det, men det var inte menat så. han säger att de aldrig spelade den där låten, och vi har väl alltid varit såna som går förbi varandra. jag hatar att känna att saker är ouppklarade men saker kan väl inte bli mer klara än vad han sa.



jag kände mig som ett svin men samtidigt inte, man kan inte styra över allt även om man vill. det där med att man känner olika saker för olika personer utan att det behöver vara mindre speciellt än det andra. på natten drömde jag om honom, att han satt framför mig i all enkelhet och sa att det speciella mellan oss inte fanns längre.