silverdress och rött läppstift.

det är de här dimmiga nätterna som är allt. ikväll gick bra och vi svettades och alla svettades och fötterna gör ont efter de högklackade lackskorna. jag kastas mellan hopp och förtvivlan om vartannat, om att det finns mer än det här, det är hoppet, och sen att det inte är mer än såhär och det är förtvivlan. jag vet inte riktigt vad jag skriver men något sånt är det. kär i ögonblicket och nya avslöjanden och det underbara och sen att något inte visar sig vara det man trodde, tvivlet på det underbara tillsammans med alla förväntningar som är för mycket, något sånt.



vi hade fina skynket som niklas hade gjort åt oss i köket hos jenny så hela köksgolvet går i färgerna rosa och silver. my darling you sen, vi satt i stora festsalen med de tills för ett tag sen och de pratade poesi men ena var så packad så han satt och fyllesov medan den andra försökte väcka honom då och då när han inte brast ut i sång, som i sound of music. alingsås ska ju vara ett fint ställe. abraham och jenny gick hem till sitt och my darling you skulle sova, sover, hos kristoffer. det var skönt att bli hemskjutsad till stället det inte känns som man bor på längre, när vi gick hem till kristoffer pratade ena om segeldukar hela tiden och andra pratade om att han trodde han var på en ö. och att han var förtjust i kyrkogårdar för att han just hade stannat och kissat på en. jag blir så besviken på folk som ändå ska vara nåt som bara beter sig lite halvdräggigt och visar sig vara som alla andra halvdräggiga. men av alla som är dräggiga får väl de vara någon slags favorit, han som var vaken sa att chefen var en lurig typ. kan väl inte annat än hålla med.