damen med hunden.

"han var djupt rörd, sorgsen och lätt ångerfull. den här unga kvinnan, som han aldrig mer skulle träffa, hade ju inte varit lycklig med honom. han hade varit vänlig och hjärtlig mot henne, men ändå hade det i hans förhållande till henne, i hans ton och smekningar smugit in en skugga av lätt ironi, det grova högmodet hos en lycklig man som dessutom var nästan dubbelt så gammal som hon. hela tiden hade hon kallat honom god, ovanlig och ädel. tydligen uppfattade hon inte honom sådan som han i själva verket var. alltså hade han ofrivilligt bedragit henne..."