hej från new york.

dagens objekt.

tänkte lägga upp saker jag tycker är fina nu. här är en skål/vas av murano mandruzzato. en sån man kan titta på en hel dag och älska.

om honom.

snart har sex månader gått sedan sex år tog slut. det fanns inget mer och inget är deppigare än att sova bredvid någon som inte känner till hundra procent. kroppen gick igenom sorg i flera månader efteråt. jag visste mentalt att det inte kunde fortsätta men kroppen levde sitt egna sorgsna liv. det tog för mig inte slut pga att kärleken var slut, för den finns fortfarande där för mig. men när man känner sig som världens mest ointressanta för någon går det inte längre, och då kanske man måste ta tag i det även om man förlorar någon och inte vet.

hela tiden fanns han där, som jag träffade en natt i en taxi för över ett och ett halvt år sedan. dagarna som har gått där vi inte har pratat under tiden sedan vi träffades kan räknas på två händer. min bästa vän över en natt, som svarade oavsett när jag ringde även om han var hos någon tjej han träffade för tillfället. han som sa "vem vet, ni kanske hittar tillbaka till varandra en dag" och "du kan inte sätta en tidsgräns på dina känslor" och "jag finns här." när jag ibland grät i telefon och mot hans axel. vi pratade i timtals och älskade. ringde varandra bara för att höra den andres röst. det är så sjukt när ens person bottnar i någon annan, när varje kommentar snappas upp och klockan plötsligt är två på natten och man måste sluta trots att man har allt kvar att säga.

vi har varit med varandra hela sommaren dag som natt och suttit uppe i köket i ett tomt hus en natt och pratat, varit på fester och festival tillsammans, han har lyst upp mig med sin twitter på en kolsvart illaluktande bajjamajja kl halv fyra på natten. vi har suttit på en åker med musik ekandes från skogen och tittat på den mest stjärnklara himlen med stjärnfall med vänner runtomkring, alltid nära, gått genom morgondimman när solen har gått upp, värmt varandra, tagit hand om varandra när den andra har blivit för full, nakenbadat. han har kommit med frukost till mig på sängen i festivaltältet. allt som hör en sommar till och det har gått så oerhört fort.

nu är hösten här och ingen vet vad som kommer. ingen tittar på mig med så mycket irritation och kärlek som han, älskar hans skratt när han skrattar åt något jag just sagt, vill aldrig att det ska ta slut. vad det vi har än är. hans fräckhet, hans nyfikenhet, hans intellekt. ingen får mig att skratta som han. när han säger att jag är den roligaste han vet så känner jag mig som världens mest speciella. snälla låt bubblan hålla ett litet tag till.

vsg. listan markus kör truck.

listan den här sommaren och början av hösten.

vaknar sjuk för sjunde dagen i rad.

och jag ringer honom och gråter av smärta och frustration för att jag inte blir bättre. och han svarar fastän klockan är strax efter sju och tröstar och googlar botemedel och skrattar av omsorg. som att mentalt bli hållen i handen när det känns som man blivit slagen i ansiktet. den enda jag alltid kan vända mig till som lyssnar och som pratar så jag kan blunda och bara behöver lyssna när jag inte orkar säga mer, bara för att han vet att jag behöver det.

midsommar, första delen.

familjen.

och han sa "inte en dag var i onödan".

natten är ovanligt mörk och molnen ligger täta.
jag sitter i soffan med datorn i knät och en ömmande kropp.

så går det när man slappnar av och hoppar i det iskalla vattnet.
så går det när man hånglar runt, när man smakar spriten från andras glas.

hör alla orden från helgen som just varit, en röst som skriker emilie över det stilla vattnet när natten blivit som mörkast
en hand som kramar mig när kroppen krampar

och jag hör åsikter men har min egen.
åsikterna som går isär och jag försöker behålla min.
intakt och skyddad

vi sitter och pratar i en ring i natten och han pratar om sitt förhållande när han säger "det krävs någon speciell för att kunna vara tillsammans i sex år, det går inte så länge om personen inte har något särskilt". jag håller med i tysthet, för jag var inte tillsammans med vem som helst.

saknar stället mellan hans haka och bröstkorg, saknar närvaron som ibland var frånvaro.
saknar till och med sakerna jag hatade där jag ligger mot en ny person i midsommarnatten.

"jag börjar tro att du är jävligt bra på att hångla. jag behöver inte gå härifrån"

plötsligt har alla gått.

och vi står i köket när han lutar sig fram och kysser mig sen får jag sms: "förlåt för det där men jag ville typ bara kyssa dig hela kvällen." och det är ungdomens sensommar

vem gråter över killen där- är han värd det?

får veta på natten och måste gråta, måste kväva gråten så det gör ont i halsen. har sagt att det är sista gången så många gånger nu, men den här gången vet jag att det är det. nu är jag klar.

går inte upp när klockan ringer. när jag sitter på t-banan meddelar de att en olycka har inträffat.
ännu ett livsöde man försöker torka upp spåren efter.
inte ett spår får synas.
vem tror du att du är som lämnar spår.

vagnen är tyst och full till bristningsgränsen.
alla tänker samma tankar: ännu en som inte ville leva. vilket dumt sätt att ta sitt liv på. tur att man ändå inte har det så illa. samhället som inte har plats för den som avviker längre, eller har det alltid varit så? alla ser samma bild framför sig: en kropp framför ett tåg. en kropp på ett spår. eller var hamnar kroppen? på, bredvid, under? detaljrikedomen är inte stor, tack och lov, för ingen av oss är den som kör. den sista som såg livet.

hur såg livet ut?

några lyssnar på musik, några är trötta, några är inne på andra läsningen av metro.

tiden går och spår efter spår försvinner.
som om de aldrig hade funnits.
snart fortsätter allt som om ingenting hade hänt.

morgonen som grydde och dimman som skingrades.

ibland vaknar man med en dålig magkänsla som visar sig stämma.

ibland är det värt konsekvenserna för att få lära sig något om sig själv. det jobbiga är när efterverkningarna inte följer några garantier, för livet är i mycket på vinst och förlust. någons vinst är en annans förlust. det finns såna upplevelser som är värda det, livsupplevelserna som ändrar allt. och även om det innebär att man måste ta konsekvenserna och ändra på allt så är det värt det.

det här var min förlust.

det här är fönstret till en generationsroman.

vi står och ser ut över kungsholmens vatten genom det halvöppna fönstret. pratet övergår alltmer högljudda röster i takt med att mörkret lägger sig. vi är i en fin lägenhet med högt i tak och stentrappor sex våningar upp. jag pratar i telefon på vägen dit och träffar en gammal vän som jag inte sett på två år och den ljumma kvällsluften smeker våra kinder där vi står och pratar, som om ingen tid har gått.

på festen känner jag två men skakar hand med trettio och pratar med tio, får kramar av fem. dricker flera glas GT och mer därtill. när alla andra fortsätter till nästa fest går jag hem.

folk står på listan till svartklubb i hägersten och jag ser dom i tunnelbanan på väg hem, vet att dom har fickpluntorna nära till hands för vi har just varit på samma fest tillsammans.

och det är sådan stockholmsnatten ser ut, den finns där och den bara väntar.

singel.

nu har jag varit singel i ungefär en månad. en månad efter att ha varit en del av något större i nästan sex år. under den här månaden har jag gråtit på jobbet, gråtit i badkaret, gråtit när jag ätit min middag , gråtit i telefon och på fester. gråtit över framtiden, gråtit över att det inte är vi längre, gråtit över att han inte finns där för att trösta mig längre, gråtit över att vi inte ville mer.

jag har legat i veronicas knä och gråtit medan hon har strykt mig över håret. jag har pratat i telefon i timtal, fått höra "du kan inte sätta en tidsgräns på dina känslor" medan jag har sagt emot och sagt att det får vara bra nu.

jag har till och med ringt till honom och gråtit. och det är som niotillfem skrev under punkt nr 17 i "att komma över någon": "Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. L hade ju funnits där i fyra och ett halvt år under alla mina svåraste stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om. Därför kände jag instinktivt när det tagit slut att han var ju den som skulle trösta mig genom det här också." jag har nu insett den här punkten den jobbiga vägen.

samtidigt har jag insett att andra är villiga att trösta.

nu börjar jag att inse att det nog inte kommer att vara vi igen och jag gråter inte längre. snart kommer någon annan att få möta en av de finaste personerna i världen när han kommer hem från jobbet varje dag, snart kommer någon ny att bli en del i den familj som var min ett tag.

att bara göra det.

jag håller mig sysselsatt. gör saker jag inte brukar, tänker nya tankar.
tänker att precis allt kanske är den största illusionen.

snart är det påsk.

har ont i magen, vet inte om det är ångest eller mensvärk. chefen som vet allt sa idag att mensen på arbetsplatsen ställer om sig efter alfahonan på kontoret. det här har jag inte vetat. nu är det som en lek där alla är misstänkta i min jakt på alfahonan. det här är en del av det icke-verbala språket där kroppar talar med varandra. ett språk jag vill veta mer om men som talar som en dövstum, dvs. inte på befallning.

känner mig livrädd för alla slags löften nu. alla slags löften om en, två, sex månader framöver. så lovar inget och lyssnar inte, lever nu. fast det är inte helt sant.
för visst drömmer jag.

snart.

allt jag kan tänka på.

cherry.

här är min senaste video.

rysk tennis.

"matchen spelas om natten i blomsterrabatter, upplysta av båglampor; mer än tre spelare tillåtes ej; nätet är avlägsnat; bollen ersatt med en fotboll; begagnandet av racketar är förbjudet. i ett i utkanten grävt dike döljer man en orkester som ackompanjerar spelarnas upptåg. denna sport avser att utveckla en extrem smidighet i handlederna, i halsen och i fotknölarna."

"människan är en bråte av kött och ben. denna bråte framföres av en apparat kallad hjärna. hjärnan är placerad i en låda kallad kranium. denna låda är i avsaknad av en tydlig öppning. där inne ser hjärnan ingenting, hör ingenting av det som sker omkring den, isolerad som den är från resten av världen. det är därför människan handlar med denna förtjusande omedvetenhet, så välkänd för observatören, en omedvetenhet som karaktäriserar henne och "personaliserar" henne."


skräcken:
"under hela min ungdom sa man till mig: ni får se när ni blir 50. jag är 50 år. jag har inte sett någonting."

nytt år heta lår.

kan du inte bara komma nära en stund?
låta mig krypa nära som ...

är så nära att bryta mig loss från gamla rutiner.
allt ska vara nytt och blänkande.

får höra de finaste orden, i oslagbara kombinationer.
jag själv bleknar i jämförelse liksom snön utanför fönstret
som singlar en och en till marken
the only way is down
som för att trotsa tyngdlagen finns vi där för att resa oss.

"framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet."
jag gör det.


drömmar är temat.