det gråa morgonljuset när han vände sig om.

chattar lite med min amerikanske kille och minns när jag var och hälsade på i höstas efter att ha sett framemot det i flera månader. det hade just dragit förbi en kraftig storm över new york och gångvägen vi gick på i regnet var fylld med vatten. han tog av sig sina converse och strumpor och bar min resväska och jag drog av mig mina strumpbyxor och skor och vadade genom det iskalla vattnet. på båten var jag genomfrusen och vi låg hud mot hud under det fuktiga duntäcket utan påslakan för att få upp någon slags värme medan vinden tjöt runt det tunna båtskalet som läckte. dagarna gick medan han jobbade och de få timmarna vi sågs på kvällarna bråkade vi, högljutt och intensivt. han grät och jag grät med försvar och beskyllningar om saker jag inte ens minns längre eller ens mindes dagen efter men som var helt ovärda. aldrig med någon försoning i sikte. allt jag sa missförstods och togs som någon förolämpning. efter ett av grälen en natt satt jag på båten och såg på new jerseys skyline från hamnen, så otroligt lugnt och tyst och vackert. skyskraporna som speglades i vattnet. jag kände att det hade spårat såpass att det inte ens var lönt att försöka längre, jag ville bara ta min väska och ta mig till brooklyn på något sätt. han hindrade mig genom att tilltala min vuxna och förnuftiga sida och säga att man inte löser problem på det sättet vilket han hade rätt i medan jag kände att det var min semester som sabbades och att varje minut var dyrbar och att det var skit att bråka på det där sättet.

sista kvällen. vi går på manhattan till en middag med våra vänner när han säger "jag offrar den här matchen för dig" och jag bara tittar på honom? och svarar att jag har kommit till en annan kontinent för att hälsa på honom och att jag inte förväntar mig något mindre av honom?

resten av kvällen är helt annorlunda än veckan som varit, han tar hand om mig, byter mitt vinglas i baren när han ser att det är kantstött, rör mig, när vi säger hej då till alla andra sent på natten håller han om mig, kysser mig, håller min hand på väg till t-banan. pratar med mig som för första gången och jag älskar det för det känns som första gången vi sågs när vi promenerade i ett tomt lower east och gick över williamsburgbron och pratade non-stop och han ställde frågor och uppfattade varenda skiftning och blick (vad betyder den där blicken – jag såg den nog) och attackerade brutalt i sina repliker och gryningen hade kommit när han lämnade mig utanför min port vid sjutiden på morgonen och vände sig om en sista gång innan jag gick in.

känslan när jag ser tillbaka är lite sådär blandad. jag fattar inte hur det kunde bli sådär giftigt när båda hade sett framemot att träffas så länge samtidigt som jag är ledsen för att vi inte kommer att ses på det sättet igen. (men vi hade många fina stunder som: när vi var ett lag i beer pong, när vi blev fulla och sjöng karaoke på en lokal pub, när vi försökte stoppa ett bråk mellan en massa män där de sparkade på en som låg ner där det slutade med att offret ställde sig upp och började kissa runt.)