kryssfingret.

sitter sent på t-banan hem, ser ingen jag gillar trots att det är så mycket folk som ska av vid telefonplan överallt. var är alla puddingar. sen börjar jag tänka att alla kollegor kanske har rätt som kallar mig för kryssfingret när jag dissar alla på tinder. det kanske är _mig_ och min smak det är fel på.......?

jag tänker allt oftare på hur äcklig människokroppen är, att det man tilltalas av (när/om det händer) är ett ständigt förfall. ett ständigt förfall som älskar med ett annat förfall. men glaset kan lika gärna vara halvfullt så det är bara jag som neggar.

har aldrig känt såhär förut, jag är asexuell. vill inte ha någon fysisk kontakt och gillar ingen. vill helst bara söka jobb och läsa. kände mig lite deppig när jag kom hem och tog en emo selfie i hallspegeln och började googla dikter av karin boye. la ner och somnade.