en av de där dagarna.

fick tillbaka laptopen två dagar innan hårddisken kraschade. alla minnen, allt jag skrivit, alla bilder jag tagit. kanske var det lika bra. jag känner mig helt uttömd, som om jag inte kan känna mer eller vill känna mer. hårddisken kvittar. all turbulens och allt fram och tillbaka. jag mår halvilla, över mig själv och över andra. folk som vänder sig om efter en på stan eller andra ställen och står och pratar eller viskar. det känns bra att få höra att man är eftersökt och att folk uppmärksammar saker men i slutändan kvittar det. det känns som jag har det bästa men inte besitter förmågan att kunna uppskatta det. det är som mest bra när saker inte är perfekta för jag vet inte hur man är uppriktigt lycklig utan att vilja något mer eller något annat efter ett tag. jag har aldrig vetat det och pappa klagar på att jag alltid måste göra något annat eller nytt hela tiden. vid vissa speciella ögonblick blir man helt uppslukad av det som händer och det är väl såna tillfällen som gör att man inte bara kan stanna och vara lycklig fastän att man egentligen inte har något att klaga på.



han kom förbi inatt. i onsdags efter att vi hade bråkat kände jag att det var för sista gången och att jag verkligen inte orkade mer och jag hade bestämt mig för att göra slut på det nästa gång vi sågs. tills han kom till fagersta på torsdagen, jag vet inte var han fick idén från men det var det som behövdes då och vi gick omkring och det var finaste höstdagen. jag sa att det var nära, och han sa att det var likadant för honom. ibland tror jag att vi bara fattar varandra genom missförstånden och att allt fel blir rätt till slut ändå för att vi vet hur vi är och att det är tvärtemot varandra, han brukar kalla det terrorbalans. på fredagen åkte vi till spökstaden borlänge och gick omkring i affärer och vi var till och med inne på turistinformationen, kristoffer tvingade mig. det var en liten tant före i kön, kön som bestod av oss tre. vi var ute på ett speciellt begagnat-område, vi åt ute och kom hem åtta på kvällen. på lördagen kom mamma hem och vi hann säga hej innan vi åkte tillbaka till uppsala. det känns konstigt, och man får påminna sig om att vi inte är tillsammans, fastän det känns så vant, och jag hatar att det är upp och ner. nolläge.