förra dygnet.

kittlade varann mitt i natten

gapskratt

som barn

intensivt.




vaknade blek

regn som smattrar mot rutan

och han ligger där och drar sig





gå tillsammans under neonrosa paraply i regnet

blev plötsligt tårögd för att det kom över mig

och chocken med det

i en så trivial situation av allt

det märks inte i regnet




jag känner igen den här känslan

så väl

för första gången då på riktigt med honom

jag som inte trodde jag kunde längre




han håller om mig och pratar på

under paraplyet när vi går

som han alltid gör.

omedveten




och jag säger det och jag vet inte om han fattar

med risk för allt

det gör inget

han säger att han vet

det kan han inte.




jobb

ett riktigt arbete som ger lön

pengar

cash

och christian kjellvander kliver plötsligt in, skakar hand

världens mest sympatiska man




åka hem till ångesten

det regnar ute




allt som är ogjort som bara ligger

röran

hemtentan

radion

inget av det känns viktigt

bara kvävande.




på kvällen fest

födelsedagsfest

champagne

trevligt folk

kristoffer körde hem mig

gjorde varma mackor

vi bokade biljetterna till linköping för imorgon kl 11 åker vi




på golvet

han satte sig ner med tandborsten och bar överkropp

pratade om att jag aldrig säger något

tittade upp på mig

att han får veta mer om mig av mina kompisar än av mig

han sa att han fortfarande inte ens vet vilka intressen jag har

han saknar det.

och jag förstår verkligen

och jag är otillräcklig

det tar stopp

han säger att jag är den mest komplicerade personen han träffat

och jag säger att jag är den enklaste han har träffat.



för enkel




och han vet var jag får mina kickar ifrån

han vet

och plötsligt så förstår jag honom

varför han reagerar som han gör

han har iakttagit vid de tillfällena

och han förstår helt plötsligt mig

och jag förstår mig själv

han var bara tvungen att säga orden

nu när han vet behöver han inte vara rädd

och inte jag heller