let it fall.

jag är nära gränsen att inte kunna stava, jag skriver om mycket av det här för att jag inte är i skick att stava. en vinare till godo och det blir inte mörkt ute bara skymning och jag jobbade ikväll och det var det bästa någonsin, personalen var fantastisk och pratade med mig och checkade och det var den bästa disputationsmiddagen, alltså dom är ju aldrig okej men den här var ändå topp - kanske beror på vinflaskan? och de applåderade efteråt och jag vet att jag bara får jobba där för att männen tycker att jag är så snygg. "vill du ha efterrätt?" "vill du har något att dricka?" "vill du ha en vinflaska och ett nypytsat glas?" "vill du ha högre lön?" ja tack, ja tack, JA TACK. sen pröjsade jag en chorizo till jenny och tappade femtio kronor tydligen i trappen som jag hittade när jag tittade ut genom dörren och tittade efter femtiolappen.



jonas kallar mig för snurfie, jag är snurfie! snurfie är världens finaste smeknamn. gud jag måste verkligen skärpa mig. jag hade ju chansen där med gymnasiegrabben som var för mogen för sin ålder som satte sig ensam bredvid och pratade med sitt huvud lite för nära mot mitt som var journalist, kristen och bakfull, men jag gick och pröjsade chorizo istället, good for you. jag lämnade personalen när dom stod och strippdansade på borden, det var dags sen drog jag några rövare för vad-han-nu-heter som jag mötte på gatan och han sa att det bara skulle bli bättre för varje gång jag berättade det. sen satt kalle på gatan bredvid korvgubben utanför bryggan och jag gick och där var linnea och johan och vi gick som tre pepparkaksgubbar. det blir inte mörkare än såhär och det är ändå ganska ljust.

i love it.