inatt låg jag på en kall asfalterad cykelväg vid ekonomikum och pratade med kalle. niklas kom och la sig bredvid och vi tittade på karlavagnen och pratade med kalle tillsammans. det var kyligt ute och en fin natt. nu har jag lyssnat på benoit pioulard om och om och han låter som ett förskönat grizzly bear, och det var känslan inatt när kalle sa att han hade fått ett inneboende vid järntorget i göteborg. järntorget med alla dess känslor, järntorget om natten och om morgonen. alla gånger jag och jakob har åkt runt i deras bmw med automatlåda om natten och lyssnat på vadsomhelst och det sövande ljudet från bilen, passerandes alla ljus och spårvagnar och betraktat människorna och deras göromål och sen mörkret, 7eleven efter joanna newsom på pustervik med vänner, och spårvagn en natt med ett av de största jordskalven, och jag lutade mitt huvud mot hans svartmanchesterprydda axel medan vi inte sa någonting, som för att visa tillgivenhet eller för att det aldrig hade känts bättre (men kände jag inte lite reservation?).



jag vet inte om jag förstod vad som hände där och då, men dagen efter när jag satte mig på spårvagnen måste det ha sjunkit in och jag vet inte om jag har gråtit så mycket någon gång sen dess. det var inte av lycka eller olycka, eller så var det både och men mer av chock och såhär i efterhand kan jag känna att det var jag, jag och jag. jag och mina känslor och behov. inatt tänkte jag på allt det här och ryggen var kall av asfalten och natten. jag lovade att skaffa en biljett på tradera och komma snart men alla vet att snart ofta bara blir något man säger och tiden går men det ger en trygghet som känns bra. möjligheter och förhoppningar. något att fly till när det blir för mycket här. jag reste mig upp och vi sa hejdå och la på, och jag gick tillbaka ner på festen.