juldagen.

en natt, inte på gm som alla andra för jag känner ingen där längre, det tilltalar inte lika mycket längre. jag åkte på den gamla vägen förbi kolpebo, vad, den tvära bron över järnvägen som jag har åkt över hundra gånger förut men inte på några år nu. allt är mörkt och snötäckt utom de små samhällena som passerar och enstaka mötande bilar på väg till förfester i fagersta.

ute i söderbärke; snötäckta landskap, julbelysningarna, tystnaden. avsides; kliver ur bilen framme på gården vid det upplysta huset och sjön ligger tyst och mörkare än någonsin till skillnad från mot sommaren. inomhus, jag välkomnas av alla, vi har inte setts på länge nu. inbjuden oväntat till julbord med alla andra, dukat bord och levande ljus och stämningen som om man alltid har varit en i familjen, och lille adam skrek av förtjusning när tomtenissen sprang utanför fönstret i snön i mörkret. det blev sent, familjen gick och la sig. han gjorde en ny mössa åt mig. stjärnklart och öde. vi satt i köket och såg på film och pratade, han låg i mitt knä. jag satt med den nya mössan. och sen någon som väntar, går om varandra med någon minut.