jag gick in på stuarts kontor, satte mig ner, sa "well, they trigger each other" varpå han skrev "good detail and explanation" på mitt papper. han började prata om citationstecknen han hade sett på ett museum, skillnaden mellan vad han trodde var det engelska och det svenska sättet att skriva citat på och hans fascination för det. jag försökte uppskattande och intresserat följa med i hans resonemang även om jag inte förstod varför han ville fortsätta. sympatiskt med en medelålders litterärt bevandrad man vars ögon skvallrar om ett sinne egentligen så mycket yngre än de begynnande gråa hårstråna vid tinningarna vittnar om, som en ung själ fast i en mans kropp (ens egen rädsla och antågande öde), som osäkert börjar prata om triviala saker för sakens skull och överkompenserar när han inser att han inte har någon poäng eller att det inte kommer fram som han hade tänkt. ser jag efterbliven ut eller vad? samma känsla som när jag gick på rehabiliteringen i högstadiet och hon förklarade muskulaturen i kroppen och i knät särskilt och jag tittade på henne och hon gav mig en frågande blick som om jag inte förstod vad hon sa. och tystnaden. sen "what does a VG mean anyway?" hello? men tack. execution, plz!