still night, still light.

det blir aldrig mörkt här. när jag var här ensam som mindre gick jag inte och la mig, jag började filma fyra på morgonen, soluppgångar, små meningslösa filmer. gick och la mig när jag blev trött. när det kom någon gårdfaruförsäljare brukade de ringa och varna, lås om dig, jag som alltid hade dörren öppen. och jag hann alltid stänga, väntandes på att någon skulle titta in genom fönstrena. idag såg jag bilder på hur det såg ut här förut från en svunnen tid, solbrända ungdomar sittandes på åkrar och fina gårdar. nu är det utdöende och husen förfaller och åkrarna växer igen, lite mer för varje år. ändå känns det som hemma.