tittade på dokumentären "om natten" igår, om och om två delar och hela ungdomen spelas upp, särskilt under linn öbergs låt och jag blir sådär panikångestladdat nostalgisk. den som leker med elden blir ju ofta bränd? efter repeat går jag ut med mig själv. det känns skönt att göra det, ingen som känner en och inga tider man måste passera eller hålla. jag står längst bak och tittar/lyssnar när florence valentin spelar och det är en handikappad i publiken med en gåställning som han måste flytta på hela tiden för att den massiva strömmen av folk som passerar fastnar och snubblar över den och han gör sitt bästa men han är i vägen överallt och jag mår dåligt. jag går och råkar träffa en annan som också är där ensam, aidsets vän som när han ser mig börjar bete sig som en schizofren hobbit över normallängd och växlar mellan en mm ansiktskontakt och outgrundliga skämt och stå och skrika åt andra en meter ifrån?? jag träffar linn, tar sällskap hemåt. hemma, den där dokumentären igen vid de delarna, och bli nostalgisk med teenage loven. det var tider när man hånglade loss under nån husfest på någon toa i karbenning. *sakna*