den familjära stämningen.

jag älskar att spela när det är packat och skitsvettigt, som det alltid är när vi spelar på velvet, och precis alla vi känner är där och kommer bakom och pratar med oss och dansar. alla övriga hundratals är som inbjudna bekanta som också gillar det "intima". eller nej nu tar jag väl i. ida berättade att kön till v-dala var ända upp till uplands när hon hade kommit. en genomsvettig kille kom fram och skrek uppgivet men ändå förtjust "ni spelar så bra musik så jag kommer aldrig komma härifrån", men alla tyckte inte likadant. en tjej kom fram till mig och frågade "tycker ni om den här musiken?" och jag sa "ja." och hon sa "på riktigt eller? för jag hatar den." och jag svarade "du behöver inte vara kvar här?" och hon tittade på mig och gick tillbaka och fortsatte dansa. det är så man dör. en tjej kom fram och sa att vi var jättefina. och det var vi verkligen, så det var kul. det var snällt. det var ju även "höstvalborg" igår, något som alla våra vänner tagit rejält fasta på. särskilt pojkvännen:


Ida säger:
han bara stod bredvid en och vinglade till
Ida säger:
sen började han vinkla sin fluga åt höger och vänster
Ida säger:
när jag sa saker, så sa han "vaaa jag hör inte det flyger fåglar förbi"
Ida säger:
så drog han i sin fluga
Ida säger:
jag sa "du brukar aldrig se mig nykter och det är en ära att få se dig så packad"
Ida säger:
då sa han "pfff" å flyttade flugan åt höger
Ida säger:
jag sa att han såg ut som musse pigg
Ida säger:
ja då tittade han upp i taket och visslade