bråk.

igår åkte jag tillbaka till uppsala. på kvällen åt vi ute innan vi åkte till skärholmen och var vid hamnen där med alla segelbåtar. det var sent och man såg solnedgången vid horisonten bortanför de gråa tunga molnen. vi var på bryggan innan vi gick till sjökanten. supervackert.



efter sex-morgon kom bråket. han sa en del jävligt sårande saker och jag vet inte ens varför jag tog åt mig av det han sa. kanske för att han hade rätt i det han sa. home is where it hurts? kanske för att jag inte fattar vad annars han ser hos mig. kanske för att osäkerheten visade sig. jag hatar hur han får mig att bli som ett sårat barn. med tårarna i ögonen och ilskan packade jag väskan och var på väg hem när han ställde sig ivägen och sa förlåt och att han hade gått för långt. det där med att svälja stoltheten och sluta sura har jag tydligen svårt för, jag hade det i bakhuvudet hela dagen.