sthlm.

idag var jag i sthlm i vad de invigda tydligen kallar för sthlms chelsea eller west village. ett område med flertalet gallerier inhysta i en stor tegelbyggnad. det började på bonniers konsthall innan galleriområdet. michael beutlers verk, hans tunnlar och aluminiumfolie ihopknycklat på golvet tilltalade mig inte riktigt med de sammanbitna anställda klädda i svarta skynken. fick mer känslan av att allt var en parodi på sig självt, folk som tar sig själva på för stort allvar. utsikten över sthlm däruppifrån var vacker.



sen var vi på galleri brändström & stene, där var det vackra målningar av anna finney, maja, rohwetter och per wizén bland annat, värt att kolla upp.



andréhn-schiptjenko hade tavlor av martin jacobson som använder sig av tuschpennor i sina målningar som skulle kunna tas för etsning. tänk er en bild där merparten av alla figurer och avbildningar består av raka streck. den billigaste kostade 45000 upp till 140000. jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. det finns något motsägande i att konst endast ska finnas tillgänglig för den med stor plånbok, men den som hade köpt en tavla där för 90000 kr vittnar om att man inte behöver ha bra smak bara för att man är rik.



sen var det statens konstråds galleri som hade tavlor från 1937 till 2007 och galleri nordenhake som visade stenar på olika klädesplagg på golvet och pressade torkade blommor, såna man fick göra själv på dagis efter att man hade varit ute i skogen. vissa av sakerna jag såg kändes lite som kejsarens nya kläder. några står och tittar på den där stenen på klädesplagget på golvet och yttrar "vad fantastiskt" och alla andra börjar också tycka att det är det mest konstnärliga som någonsin gjorts. man kan alltid uppskatta tanken bakom ett projekt men utan vetskapen om den tanken så är det en sten på ett klädesplagg på golvet. för mig finns det de som verkligen har talang som yttrar sig i tilltalande bilder eller målningar och så finns det dom som inte verkligen har talang som kompenserar det med någon avancerad idé om varför de ska knöggla ihop aluminiumfolie på golvet och betydelsen av det, "konstverket börjar som något och slutar som något annat och alla är delaktiga". do not touch-skyltarna säger något annat.



galleri loyal hade målningar av taylor mckimens; sweet dreams of phoenix heter utställningen som var tavlor med små detaljer halvgömda överallt om man tittade noggrant. man blir förundrad över någon som har någon slags bild i huvudet och kan få ner den på en duk större än en själv sådär. men det var inte så mycket som berörde, någon kan vara tekniskt duktig som jacobson men det berör inte och det är ju det man vill.