"hej då." jag behöver älta.

Hej Emilie.



Jag skriver detta mail som ett hejdå. För att jag ska kunna gå vidare i mitt liv måste jag lämna det som har varit bakom mig. Däri ingår du. Jag har inte varit framgångsrik i detta, och du har genom att inte kunna acceptera och framför allt inte respektera att jag gått vidare med mitt liv spätt på det. Jag säger inte att det är ditt fel, det är det inte. Det är jag som är ansvarig för det, för att jag låtit mig utsättas för detta. Jag trodde att jag kunde ha dig som vän, men jag bedrog mig. Du har aldrig för en sekund accepterat att jag gått vidare med mitt liv, och har aldrig det minsta respekterat de som ingår i det. Så beter sig inte en vän. Men nu har jag gått vidare och lämnat mitt gamla liv, inklusive dig, bakom.



Hejdå.



igår fick kristoffer lämna sjukhuset trots febern, och efter en natt av knappt någon sömn alls på grund av att han hade så ont och inte kunde ligga still så gick jag upp. jag kollade mailen vid sju och hade fått det här dramamailet. det kom som en chock och jag blev väl minst sagt förbannad. en killvän sen fem-sex år tillbaka skrev det. sen opponering för min uppsats klockan åtta, innan det ens ljusnat. bra. fick inte helt oväntat rest eftersom de inkomna svaren inte var tillräckligt för att utgöra ett representativt underlag att dra några giltiga slutsatser från och att syftet i och med det förändrades. blabla.



sen ringde jag honom för att få veta vad lågstadiebeteendet berodde på och vad han menade med att jag inte "accepterat hans nya liv eller personerna däri"? det kändes surt att få nåt sånt utan varken belägg eller minsta förvarning. han svarade inte såklart. sen registrering på kurs och diagnostiskt prov under två timmar. senare när jag kommit hem ringde han upp. han var förälskad i mig för kanske fem år sen men jag var inte intresserad och inget hände, och det var det och han skaffade flickvän för två år sen och jag blev därför extra förbluffad av mailet som kom helt oväntat och dessutom antyder att det är jag som klamrar mig fast som om det gällde livet.



han sa att jag inte respekterade hans flickvän och sanningen att säga kunde jag väl egentligen inte bry mig mindre men jag har inget ont att säga om henne och frågade vad han menade. han sa att jag inte ens ville träffa henne och jag har aldrig sagt nåt sånt och han sa "det sa du visst till mig". jag tackade nej till att äta middag ensam med honom och henne en gång för ett år sen för att det skulle kännas konstigt, och obehagligt för flickvännen? det var det enda och det var tydligen det han menade när jag frågade. och jag sa att jag gärna tar med kristoffer och kommer på middag när som. han sa att han mådde dåligt av att ha mig som vän för att jag höll honom kvar (?) och att hans flickvän inte tyckte om att det inte kändes som han hade gått vidare (?!). fortfarande förbannad, och jag frågade om han trodde att det skulle försvinna genom att bryta med mig då och han sa "ja det är så jag fungerar". hej självinsikt. och jag frågade om det inte bara var så att han kanske skulle behöva en flickvän som toppade den nuvarande och det han kände så starkt då, och att han kanske hade en dålig känsla i magen för att hon inte är riktigt rätt och att han vet om det? sen la jag på mitt i någon mening han sa om att det var synd. hej svejs. skicka ett sånt mail (fegt?) istället för att prata med mig, efter så lång tid dessutom.

det ironiska är att det här blir andra gången det händer med någon.



är det såna här knäppskallar jag är vän med? killar kom igen nu. det finns andra än jag. det har varit en dålig dag. jag behöver ompyssling. tlc. sova. varför behöver man vara så drastisk? nu kanske det inte verkar som att jag tar det så hårt, men jag har inget mer att säga och saker är som dom är och det är ju trist.



jag har funderat på såna här mail som verkar allvarliga för den i fråga som skriver det men som faller ut helt fel och får helt fel effekt hos den som läser dom. det blir så löjligt när man är på olika nivåer. eller var den menade effekten att jag skulle få slutintrycket av honom efter flera år som vad jag trodde var vänner, att jag inte känner honom och att han var feg och lite löjlig och dramatisk? på så sätt känns det faktiskt inte som någon förlust för man vill ju inte ha någon i sitt liv som inte är riktigt ärlig och som efter fem år plötsligt beter sig helt främmande och otrevligt. även om det var jag som la på. men han känner ju säkert att det är precis så som han skrev, medan jag tycker det var rätt missriktat. han gick ju uppenbarligen fortfarande och tänkte på en middag med honom och flickvännen jag bara i förbifarten tackade nej till för ett år sen. där ser man. något som jag inte fäste någon större vikt vid. man vet liksom aldrig. och man skickar inte mail där man manifesterar att man har gått vidare sitt liv när hela mailet i sig kanske visar på det motsatta. det tråkiga är om minnena påverkas av det här, som när vi flög cessnaplanet från ett mindre flygfält här utanför uppsala, till fagersta och jag ringde mina föräldrar ovanför huset. eller hans studentbal, eller göra inbrott i joppes bil genom bakluckan och sparka ut dörrarna för att ingen spak funkade. behålla behålla. jag har kanske skickat ett eller två dramatiska och känslofyllda mail någon gång även om det var en helt annan situation som känns rätt mycket annorlundare och mindre drastisk men det kan ha varit samma sak då, att den som fick dom tyckte det var löjligt. det handlar om nivåerna och ingenting funkar om det inte är samma. eller jag vet inte.