har knappt sovit och jag vet knappt vad jag ska säga.. jag var aldrig den han inte kunde leva utan. han sa en sak jag blev förbannad över igår med tanke på att jag nyss hade sagt att jag tyckte vi sågs för sällan, han sa att han bara skämtade och ville prata om det, det ville inte jag, han gjorde slut och skrek ha så jävla kul då och stack. jag tappade fattningen totalt och en tjej hittade mig hyperventilerande och gråtandes vid ett staket, det kändes som jag inte kunde andas eller tänka, och jonas fick komma och ta hand om mig och jag bara grät. inget känns på riktigt, jag ringde hem och grät mitt i natten. ibland kan man älska någon hur mycket som helst och vara som ler och långhalm men det går bara inte.