helvetet. i skip you, i hate you.

de frågade hur det var med mig på radion imorse, och jag sa 'inte så bra, men det kunde vara värre.' och jag menade det verkligen, men jag känner det inte. flera obesvarade samtal och sms och jag vet för första gången verkligen inte hur jag ska göra men jag känner inte igen mig själv längre. allt är ett enda kaos, och seminariet åtta imorse när sofie frågade om jag funderat på hur jag ska göra. han gjorde det klart i onsdags att han inte behöver mig och det han skriver nu kändes inte alls, han sårade mig så jävla mycket. jag är inget jävla slit och släng som många andra samtidigt som tanken på han med någon annan gör mig äcklad. när vi pratade i onsdags fanns det en slags utbredd trötthet som skrämde mig, och istället för att kompromissa som vi brukar sa han i princip 'det här är jag, det kommer inte bli mer tid, om du inte gillar det kan du dra'. innan det andra. hur kommer man över en sån här grej? och vill man verkligen utsätta sig för de här dagarna igen? eller det kanske bli lättare att göra slut desto fler gånger man gör det? vi kanske kan turas om? det verkar ju kul. börja om och falla in i samma mönster som innan direkt, eller gå vidare nu. när inser man att det är bäst att sluta med det man håller på med? samtidigt som det inte finns många som kan mäta sig med hans vackerhet och smarthet, och att han är så omtänksam mot alla och alltid säger att jag är världens finaste fastän jag just kommit ut ur duschen med svampfrisyr, jag kommer aldrig träffa någon som vill ha mig så mycket hela tiden. tar hand om mig. som mamma sa när vi var där: 'han verkar så tänd på dig hela tiden.' men hur mycket av att jag skulle ta tillbaka honom skulle vara ren fåfänga? men hur mycket av ett förhållande är inte hur den andra personen får en att må. just nu hatar jag honom, det känns som onsdags var slutet.



och mitt i all den här skiten är hemtentan tills på tisdag. sibbe ringde nyss och hörde hur det var med mig och folk hör av sig, jag har fått höra många break-uphistorier som om det skulle göra mig på bättre humör, men det känns bra. det som känns bra är kanske att kristoffers kompisar ställer upp, ingen som väljer sida. och för ett litet tag sen ringde det på och jag gick till dörren och då låg det choklader och dricka och ett kort där och jag trodde det var från kristoffer och jag böjde jag mig ner för att se vem det var som stod i trappan och det var sibbe och han kom och kramade om mig och jag grät lite mer och vi pratade. så himla fin person.



får skärpa mig och sluta tänka på det här nu, inte värt det.

festande snart.

förnedring sen.